Sosúa

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åker till Sosúa över helgen. Santo Domingo ligger på södra sidan ön. Sosúa i norr. Bussresan tar fem timmar och jag avskyr den. Ont i huvudet får jag. I ländrygg och nacke. Låg blodsocker. Men till slut kommer vi fram, till Sosúa och vårt airbnb. Det är nött och trasigt, udda bitar sammansatt på ett udda vis. Det är skitigt och vi älskar det. 

Sosúa är som Juno. En stad med två ansikten. En sådan kontrast mellan dag och natt har jag aldrig tidigare upplevt. Natten är hotfull, sorgsen. Vi läser i vår guidebok att de styrande gör vad dem kan för att motverka sex-turismen.

Untitled design-3

På dagen är Sosúa som vilken paradisstrand som helst. Vi blåser upp våra stand up paddle boards, tar med simfötter och snorklar. Jag blir liten igen. När jag var liten sade mor min att jag ver mer under ytan än ovanför. En riktig säl är du, sade hon. En sådan glädje. Småfisk och blått vatten. Att känna sig lätt och smidig. Bara en gång till, ber jag. Bara en gång till.

Jag gråter på kvällen och A frågar mig varför. För att jag är så glad, säger jag. Och för att det inte känns rätt att vara såhär glad. Inte när världen brinner. 

Skam för skammens skull leder ingen vart. Det är förspilld energi. A säger ofta att proaktivitet är hans bästa sätt att hantera ångest. Ibland är bästa sättet att sitta still i båten säger jag. Det beror på ångestens art. Men i den här situationen tror jag på proaktivitet. Så jag återuppväcker mitt medlemskap i Djurens Rätt och kollar upp recept på rengöringsmedel. Med vinäger och eteriska oljor. Små gester. Men likväl gester.

Bussresan hem är lika förjävlig.

 

Tankar från Köpenhamn

Koffein-skakig på Köpenhamns flygplats. På vägen hit är planet inte fullt. Ljuset i kabinen kallblått ovan molnen. Jag sitter med min vemodigaste pianomusik i hörlurarna och tar in ljuset, det kallblå. Tänker att det är sista gången på länge.

Sista gången på ett tag. Det är temat för dagarna på Västkusten. Jag äter svensk choklad och svenska chips och dricker svenskt kaffe. Svenskt rågbröd. Lyssnar på svensk radio. Promenerar på svensk asfalt. Svenska björkar, svenska rådjur spanar på oss från vägkanten om kvällen.

page divider

Vi åker till Göteborg. Det regnar och jag är på dåligt humör och har dåligt samvete. Vill att varje ögonblick ska räknas. Fina minnen att spara i en ask i hjärtat. Som Maja i Maja-böckerna. Hon som samlar på snäckskal och stenar och fjädrar. Hon som kan namn på saker och ting och som lever efter årstiderna. Vit-blont hår och stora glasögon. Grön basker.

Så tänker jag att jag vill samla minnen i asken i mitt hjärta.

Men istället är det stökigt. Jag är utspridd. Inuti och utanpå. I alla länder. Allt i väskor på olika platser. Jag försöker hålla ordning men det vill sig inte.

Nu önskar jag livet som snälla plockackord. Jag önskar mig tid, drömmer om tid. Ibland känns det som om det är allt jag duger till.

Skottland, men det var ett tag sedan

Passar på att åter-posta denna video från två år sedan, då A och jag åkte till Skottland. När jag ändå är igång och organiserar bland mina filmer. Jag gillar att organisera. Men det vet ni vid det här laget.

Det var en av mina finaste resor. Vi hyrde en liten bil, åt muesli och couchsurfade. Om dagarna vandrade jag och lyssnade på podcasts. A sprang.

En natt under bar himmel

Det regnar hela förmiddagen, men bortåt tre klarnar det och vi beslutar oss för att försöka ta oss upp på Gulliken med våra sovsäckar. Det är fortfarande eldningsförbud i hela länet, så A kokar pasta som vi blandar med grönsaker och stekt sojakorv i förslutningsbara platspåsar.

Jag är grinig först. Eftersom jag trodde vi inte skulle åka och plötsliga förändringar är otrevliga. Det liksom river och sliter inuti då. Maskineriet måste ställa om sig. Det går trögt. Det gör ont. A håller om mig för han vet att det inte handlar om att jag inte vill åka. Det handlar bara om mitt krångliga inre liv. Mitt krångla inre maskineri.

Vi kommer oss iväg. Stigen leder rätt upp och kroppen är glad. I rörelse. Att bära sin sovplats på ryggen. Sin middag. Morakniven. Det är lagom äventyrligt. Precis som jag tycker om det.

Vi slår läger vid ett stort flyttblock. G slår upp sitt tält en bit ifrån, på plan mark. Jag tvättar händerna i bäcken. Kallt och friskt. Dr Bronners tvål kan man använda vart som helst och till vad som helst.

Innan vi somnar hänger vi myggnät över våra kepsar. Men myggorna finner mina armar. Stjärnkonstellationer över hela kroppen dagen efter. Vi väcks av regndroppar. Men det är inte värre än att vi flyttar oss närmre det överhängande flyttblocket. Vi somnar om. Jag sover så gott.

Belgrad

Untitled design-6

Vaknar och Aurélien säger att jag inte ser så gammal ut längre. Vi vaknar upp i Belgrad, i en ny stad i ett nytt land och jag känner mig som mig själv i t-shirt, jeans-shorts och 40l-ryggsäcken. Jag yogar för första gången på en vecka. Kroppen knäpper och knakar.

Vi äter frukost på ett chic café: kaffe (svagt), avocadosmörgåsar och rawkaka. Min med cacao och Auréliens med jordgubb och mynta. Jag är så glad att det gör ont i hjärtat. Vi är på väg, i rörelse.

Kollar upp serbiska ord och fraser och taxichaffören skrattar åt vårt uttal. Väl framme på hotellet blir jag självmedveten och känner mig skavig. Här hör jag inte hemma, säger magkänlsan och jag svarar shh.

page divider

Auréliens elever har kommit till Europeiska mästerskapen i Ungt Företagande och jag har följt med för att hjälpa till. Det är uppklätt och vältaligt och mycket folk. Folk som är så svårt. Men jag börjar bli bättre på att säga ifrån när jag behöver dra mig tillbaka.

Dagarna är långa men går fort. Jag fångar ögonblick där jag kan och talar med snälla rösten till mig själv när det blir för mycket. Och Aurélien, som lärt sig att för det mesta behövs bara en kram och ett du klarar detta.

Hur översätter man empowering? Jag vet inte, men jag vet att det så det känns när jag vågar säga jag behöver gå iväg ett tag under en av mässdagarna. Jag hittar ett café med torkade blommor i vas på bordet, billig espresso och snabbt wifi. Jag sitter där och scrollar och känner hur jag blir snäll igen.

page divider

Aurélien och jag  planerade in en extra dag i Belgrad efter att eleverna åkt hem. Vi är trötta och orkar inte med någon sightseeing som vi tänkt oss, inga museibesök, inte att gå upp till fästningen. Vi bara går runt i stadskärnan och är fåniga och lediga.

Vi äter lunch (burritos med svarta bönor och ris) och sedan försöker vi gå in på nationalmuséet men de har stängt för en halvtimma och det börjar regna och då säger vi äh skit samma och går tillbaka till vårt BnB och lägger oss.

När vi vaknar skriker kroppen fortfarande låt mig få sova! men vi är hungriga och jag hittar en wokrestaurang som har vegetariska alternativ och dit går vi. De spelar Lykke Li och bredvid oss sitter tre svenska ungdomar.

page divider

I den tidigaste timman går vi upp, packar snabbt och helt plötsligt är vi på flygplatsen. Vi spenderar våra sista serbiska dinar. Jag sover när flyget tar av.

bildkollage med egna fotografier samt målning, källa pinterest.