1SE – October

Ett par dagar sent pga kom hem först igår efter en höstlovsvecka på norra kusten. Det var fint trots den vanliga melankolin. Men mer om det senare. Nu, mitt oktober på 33 sekunder. Kan inte förstå hur jag i början av förra månaden dricker Yogi-te i soffan hos mina föräldrar och är ute i höstskog. Sedan bär det av tillbaka mot Dominikanska Republiken. Spenderar en lång natt på en bänk på Heathrow. I Santo Domingo flyttar vi in i vår nya lägenhet. Det tar tid att skapa ett hem. Vi målar och städar och bygger och och bär och städar och städar. Mitt i allt detta börjar jag en kurs i franska. En helg åker vi till det högsta berget Pico Duarte där Aurélien kommer tvåa i en springtävling. Vi åker motorcykel dit och det är livsfarligt. Vi skaffar tvättmaskin. Det är ingen småsak. Det regnar mycket, men regnperioden går emot sitt slut. Och som just nämnts, sista veckan i Oktober åker vi till Cabarete och jag håller hårt fast vid det som är vackert och gör mig glad.

Alltid ledsen i Paris

Untitled design-4

Till Paris tar jag bara lilla ryggsäcken. Ett ombyte, datorn och skissblocket. Det går på rutin. Underkläder och strumpor får jag handtvätta när jag duschar. Som när jag var ung och galen och on the road. Känner mig halvvaken. Halvvaken dricker jag kaffe på Landvetter flygplats. Helt plötsligt sitter jag i en vit skinnsoffa i en parisisk förort. Det är varmt och jag har tagit med mig pulverkaffe från Sverige för man vet aldrig. Halvvaken i en skinnsoffa i en parisisk förort med en kopp pulverkaffe. På kvällen äter vi indiskt och jag spelar GTA med Zach, sedan blåser vi upp en stor luftmadrass på vardagsrumsgolvet och jag somnar nästan direkt. Jag har en så fin fransk familj.

page divider

Med två pass i hand, ett är hans och ett är mitt, stiger jag genom porten till Dominikanska Republikens konsulat precis när det öppnar klockan tio morgonen därpå. Madame C vägrar stämpla in våra visum utan Auréliens närvaro. Men dem sade det var okej… försöker jag men Madame C står fast. Hon är en sådan som tittar vasst. Jag sväljer tårarna och sätter mig att vänta på att det ska bli morgon på andra sidan världen så att jag kan ringa Aurélien.

Dagarna går och vi kommer ingenvart. Det är ett diplomatiskt dödläge. Och jag är i limbo. Jag är ledsen och trött och i limbo. Jag rullar utför backen som en nedstämd snöboll i allt högre hastighet.

Vändpunkten kommer på fredagen. Inte så att vi får vara stämplar i passen, men jag bestämmer mig för att skärpa mig. Ska jag deppa kan jag ju lika gärna gå och titta på Notre Dame typ. Så det gör jag. Och jag köper en ny anteckningsbok. Kollar upp vart bästa kaffet finns. Det är en solig-kall septemberdag och jag går hela vägen till The Hood, som caféet heter. Jag tänker att det var länge sedan jag bara gick runt såhär. Jag tänker att jag tycker om det.

bildkollage med egna foton samt bakgrundselement, källa här. 

Sosúa

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åker till Sosúa över helgen. Santo Domingo ligger på södra sidan ön. Sosúa i norr. Bussresan tar fem timmar och jag avskyr den. Ont i huvudet får jag. I ländrygg och nacke. Låg blodsocker. Men till slut kommer vi fram, till Sosúa och vårt airbnb. Det är nött och trasigt, udda bitar sammansatt på ett udda vis. Det är skitigt och vi älskar det. 

Sosúa är som Juno. En stad med två ansikten. En sådan kontrast mellan dag och natt har jag aldrig tidigare upplevt. Natten är hotfull, sorgsen. Vi läser i vår guidebok att de styrande gör vad dem kan för att motverka sex-turismen.

Untitled design-3

På dagen är Sosúa som vilken paradisstrand som helst. Vi blåser upp våra stand up paddle boards, tar med simfötter och snorklar. Jag blir liten igen. När jag var liten sade mor min att jag ver mer under ytan än ovanför. En riktig säl är du, sade hon. En sådan glädje. Småfisk och blått vatten. Att känna sig lätt och smidig. Bara en gång till, ber jag. Bara en gång till.

Jag gråter på kvällen och A frågar mig varför. För att jag är så glad, säger jag. Och för att det inte känns rätt att vara såhär glad. Inte när världen brinner. 

Skam för skammens skull leder ingen vart. Det är förspilld energi. A säger ofta att proaktivitet är hans bästa sätt att hantera ångest. Ibland är bästa sättet att sitta still i båten säger jag. Det beror på ångestens art. Men i den här situationen tror jag på proaktivitet. Så jag återuppväcker mitt medlemskap i Djurens Rätt och kollar upp recept på rengöringsmedel. Med vinäger och eteriska oljor. Små gester. Men likväl gester.

Bussresan hem är lika förjävlig.