Finishing up, getting ready to move on

It’s Friday afternoon and I have ticked off everything I wanted to do this week, everything I wanted to prepare before the trip to the US. I am trying to get away from celebrating busy-ness and quantity of work, but I am actually feeling very proud of myself. I even managed to do some extra things that will simplify my life later, and some small but exciting news I’ll share with you another time.

I’m also proud of myself that I listened when my body told me to rest on Wednesday afternoon. I respected the signs and took the rest of the day off, trusting my ability to rearrange and reschedule what needed to be done. And I did manage in the end.

Tomorrow morning, Aurélien and I travel to the US for our road trip. Words can’t describe how excited I am, and how much my body is looking forward to hiking again, to move and breathe fresh mountain air. I’ll bring my journal, my 100 day project notebook and a sketch book so I can continue to draw and document my days. I’ll of course share as much as I can with you on Instagram.

Till next time, I hope you are kind to yourself and remember to rest when your body is telling you to ♥︎

Here is one last picture from yesterday, one last batch of drawings ready for scanning and editing.

Processed with VSCO with a6 preset

 

 

 

I made a movie about Christin’s visit

As you all know, Christin came to visit me here in the Dominican Republic a few weeks ago. And of course I had to make a short film about it. We spent the first week in the capital Santo Domingo because of work and school. The second week we rented a car and drove to the north coast. It was really nice for Aurélien and me as well because we got an opportunity to explore new places of the island!

Snapshots

During Christin’s visit, I shared a whole bunch of photos and short videos on my instagram stories. An edited video will come later, but for now I just wanted to share a few snapshots from our trip.

13

We stayed two nights in the mountains, in the forest. I got feeling and decided to take some selfies inspired by one of my oldest IG friends Dora. She’s an expert in plant selfies!

4

Christin brought some birthdays presents from my family in Sweden. This one was gifted by my aunt, cousin and grandma. I’m sure you can imagine my reaction #dachshundlover

5

2

Dreamy colours everywhere and all the time. This was a sunset in Cabarete.

6

This is probably the best airbnb experience I’ve ever had. The silence, the beautiful, lush surroundings. The cool fresh air. We will return here, that’s for sure.

French memories

Found a folder with short film clips from our trip to France over Christmas. I had totally forgotten about them! It felt a bit like finding a really old box of photos and video tapes in the attic. And since one of my goals for this year is to make more videos and practice editing, I put together this short film. I do love this found footage and bad home video feeling. Just a moment time, not very exciting maybe. Nothing fancy, no WOW effect. But important to me. They are my memories.

Välkommen 2019

1

På flygplatsen i Punta Cana bestämde jag mig för att ta ett uppehåll från sociala medier över jul och nyår. Det var mitt bästa beslut på länge. Och som ett tecken så hade jag även glömt min datorsladd hemma i Santo Domingo. Så det blev en ganska tekniklös övergång från 2018 till 2019.

Aurélien och jag var i Frankrike över helgerna. Det var så tyst. Och kallt. Det var underbart. På jul var vi hos Auréliens föräldrar i den lilla staden Pontarlier vid Jurabergens fot. Sedan bodde vi i en vecka i en väns lägenhet i Annecy där vi kunde åka skidor i isiga backar och promenera i solen längs med sjön. Titta på svanar och äta ost. Vi åkte även till Chamonix och hälsade på vänner där. Det var intensiva sociala dagar och till slut var jag tvungen att gråta en skvätt. Det handlar ju inte om att jag inte vill träffa folk. Särskilt inte om det är kära vänner vi sällan träffar. Men det högsensitiva systemet orkar som bekant inte med hur mycket som helst.

2

Nu är vi tillbaka i Santo Domingo. På grund av oreda som uppstått kring vår boendesituation blev hemkomsten lite utav en kraschlandning. Men jag känner mig stolt över hur jag snabbt kommit på benen igen, tack vare mina strategier. Skrubbsår på knäna, men uppe och igång. Nu tar vi en dag i sänder.

Tack vare frånvaro av dator och Instagram har jag haft mycket tid att tänka på vad jag vill med till exempel den här bloggen i år. Detta är vad jag kommit fram till ungefär:

  • Jag har bestämt mig för att börja använda en Bullet Journal, inspirerad av underbara Wilda. Tänker att det projektet kan vara roligt att dela med sig av här. Ser det också som en övning i handstil, något som är ett stort konstnärligt mål/projekt för mig i år.

 

  • Även om jag gillade Yamas & Niyamas-projektet kändes det lite för privat för att kunna fortsätta dela här. Jag månar om min integritet och även om det är viktigt att vara transparent och ärlig, måste en måna om sin kärna. Kommer därför att fortsätta det projektet i min dagbok istället.

 

  • Jag vill ge mer utrymme åt mitt skapande här på bloggen, och tankar kring det. Utan skam. Utan Inte ska väl jag. Ida och jag har pratat mycket det senaste om hur vi alltid pratar illa om oss själva inför andra, viftar bort sådant som är viktigt för oss, gömmer oss, ursäktar oss. Det känns inte så 2019. 2019 känns som ett år då en kan säga Titta vad jag gjort! med stolthet och kärlek.

 

  • Kommer fortsätta posta min månatliga 1SE-video, men vill även göra fler korta vardagsvideos. För att jag tycker det är kul.

 

Är det något annat ni skulle vilja se mer av eller läsa om här? Eller något samarbete ni skulle vilja göra? Jag tar gärna emot ideér!

Hoppas alla mår bra och att 2019’s första vecka varit snällt emot er.

Alltid ledsen i Paris

Till Paris tar jag bara lilla ryggsäcken. Ett ombyte, datorn och skissblocket. Det går på rutin. Underkläder och strumpor får jag handtvätta när jag duschar. Som när jag var ung och galen och on the road. Känner mig halvvaken. Halvvaken dricker jag kaffe på Landvetter flygplats. Helt plötsligt sitter jag i en vit skinnsoffa i en parisisk förort. Det är varmt och jag har tagit med mig pulverkaffe från Sverige för man vet aldrig. Halvvaken i en skinnsoffa i en parisisk förort med en kopp pulverkaffe. På kvällen äter vi indiskt och jag spelar GTA med Zach, sedan blåser vi upp en stor luftmadrass på vardagsrumsgolvet och jag somnar nästan direkt. Jag har en så fin fransk familj.

page divider

Med två pass i hand, ett är hans och ett är mitt, stiger jag genom porten till Dominikanska Republikens konsulat precis när det öppnar klockan tio morgonen därpå. Madame C vägrar stämpla in våra visum utan Auréliens närvaro. Men dem sade det var okej… försöker jag men Madame C står fast. Hon är en sådan som tittar vasst. Jag sväljer tårarna och sätter mig att vänta på att det ska bli morgon på andra sidan världen så att jag kan ringa Aurélien.

Dagarna går och vi kommer ingenvart. Det är ett diplomatiskt dödläge. Och jag är i limbo. Jag är ledsen och trött och i limbo. Jag rullar utför backen som en nedstämd snöboll i allt högre hastighet.

Vändpunkten kommer på fredagen. Inte så att vi får vara stämplar i passen, men jag bestämmer mig för att skärpa mig. Ska jag deppa kan jag ju lika gärna gå och titta på Notre Dame typ. Så det gör jag. Och jag köper en ny anteckningsbok. Kollar upp vart bästa kaffet finns. Det är en solig-kall septemberdag och jag går hela vägen till The Hood, som caféet heter. Jag tänker att det var länge sedan jag bara gick runt såhär. Jag tänker att jag tycker om det.