Glaslådor

Processed with VSCO with a4 preset

Vi går till comedoran för att köpa lunch. Det gör vi de flesta dagarna. Det är billigast så. Och snabbt och enkelt. Fastän kön ringlar sig lång ut på gatan kring lunchtid. Ris med bönor. Hackad vitkål till, gurka och tomat. Ibland har de avokadoskivor också. Annars kan en köpa mogen avokado för 25 pesos längre uppåt gatan på vägen hem. Vi tar med oss egna matlådor av glas. Miljön och så. I början tittade de konstigt på oss när vi sträckte fram våra lådor. Nu vet de precis vad vi vill äta, att vi inte vill ha kött och att det kostar 100 pesos.

Natasha och jag är nu vänner. Det är inget som uttalats eller så. Inte som att vi skrivit under ett kontrakt. Men ändå, det betyder mycket för mig. På fredagar har vi ingen franskalektion så vi träffas på Café Gato. Det är ett katt-café. Fast inte som i Japan. Det finns bara två katter. Natasha och jag pratar och inser att vi båda gråter ofta och oroar oss för saker och ting. Jag dricker iskaffe. Jag konsumerar så mycket is nuförtiden.

Varje söndag skriver jag ett schema för den kommande veckan. Systemet är fortfarande under utveckling men baseras på lång-och kortsiktiga målbilder. Jag tänkte först försöka med en bullet-journal igen, men vet att jag bara blir frustrerad om det inte ser ut som jag vill, eller om jag ändrar mig eller vill prova ett annat system. Så nu jobbar jag i Evernote istället. Då kan jag enkelt ändra, lägga till och ta bort allt eftersom. Det viktiga är att ha någonting att utgå ifrån. Veta vad nästa steg är. Varje söndag planerar jag vad jag ska rita under veckan, vad jag ska läsa, plugga och vilka hushållssysslor som behövs göras vilken dag. Detta gör mig lugn, får mig att känna mig fokuserad.

Ni, stackars satar som läser detta, planerar ni era veckor? Och hur i sådana fall?

Sosúa

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åker till Sosúa över helgen. Santo Domingo ligger på södra sidan ön. Sosúa i norr. Bussresan tar fem timmar och jag avskyr den. Ont i huvudet får jag. I ländrygg och nacke. Låg blodsocker. Men till slut kommer vi fram, till Sosúa och vårt airbnb. Det är nött och trasigt, udda bitar sammansatt på ett udda vis. Det är skitigt och vi älskar det. 

Sosúa är som Juno. En stad med två ansikten. En sådan kontrast mellan dag och natt har jag aldrig tidigare upplevt. Natten är hotfull, sorgsen. Vi läser i vår guidebok att de styrande gör vad dem kan för att motverka sex-turismen.

Untitled design-3

På dagen är Sosúa som vilken paradisstrand som helst. Vi blåser upp våra stand up paddle boards, tar med simfötter och snorklar. Jag blir liten igen. När jag var liten sade mor min att jag ver mer under ytan än ovanför. En riktig säl är du, sade hon. En sådan glädje. Småfisk och blått vatten. Att känna sig lätt och smidig. Bara en gång till, ber jag. Bara en gång till.

Jag gråter på kvällen och A frågar mig varför. För att jag är så glad, säger jag. Och för att det inte känns rätt att vara såhär glad. Inte när världen brinner. 

Skam för skammens skull leder ingen vart. Det är förspilld energi. A säger ofta att proaktivitet är hans bästa sätt att hantera ångest. Ibland är bästa sättet att sitta still i båten säger jag. Det beror på ångestens art. Men i den här situationen tror jag på proaktivitet. Så jag återuppväcker mitt medlemskap i Djurens Rätt och kollar upp recept på rengöringsmedel. Med vinäger och eteriska oljor. Små gester. Men likväl gester.

Bussresan hem är lika förjävlig.